2015 har varit ett skralt filmår för min del. Tv-serierna frodas, kvalitén är på topp i många fall, men filmerna levererar inte. Förutom Mad Max Furiosa: Fury Road, så är den enda film jag sett i år som jag rekommenderar alla, från fan till hans moster, den fantastiska What We Do in the Shadows.
En indie-komedi från Nya Zeeland som släpptes 2014 som jag har sett minst fyra gånger på ett halvår; What We Do in the Shadows är en udda, varm och hysteriskt rolig skildring av den moderna vampyren och de odödas dagliga bestyr.
Filmad som en mockumentary, en fejk-dokumentär, får tittaren följa med ett filmteam som djupdyker i livet hos ett vampyrkollektiv under månaderna som leder fram till årets stora händelse: The Unholy Masquerade. Viago är en 300+ år dandy som älskar att det är rent och tror på vett och etikett. Deacon är 183, gruppens unge bad boy, som bidragit till att lägenhetens rullande städschema stått still i 5 år. Vladislav (the Poker), spelas till perfektion av Jemaime Clement från folk-parodi duon Flight of the Concords. Vladislav är en uppenbar Dracula-parodi med allt vad det innebär, och han har några av filmens tveklöst bästa kommentarer. Och nere i källaren bor 8000-åriga Petyr, sällskapets resident Nosferatu.
Vi följer allt från lägenhetsdispyter, nostalgiska minnen om gamla kärlekar, hur man rör sig i Wellingtons nattliv som vampyr (det är ju svårt att komma in på klubben om någon måste bjuda in dig hela tiden!) och dispyter med andra icke-människor. Hur gör man när man måste lära upp en färsking? Hur undviker man att träffa halspulsådern? Varför är det så svårt att inte mucka gräl med varulvar, fastän man vet att man inte borde? Kan man vara vän med människor (”with humans, there is a tendency to die…”), och hur håller man minen när man ska på fest med sin ärke-nemesis?
Där Deacon ger gruppen attityd, och Vladislav ger de en pondus och en oslagbar humor, så är Viago kollektivets hjärta. Taika Waititi som spelar honom, har skrivit manus och regisserat filmen med Clement, och tillsammans har de gjort ett litet mästerverk.
Det är inte bara att dialogen är guld värd (tydligen är stora delar av allt improviserat utifrån pointers och lite situationsbeskrivningar), eller hur duktiga skådespelarna är i sina roller, utan att filmen rätt igenom är så bra. Underhållningen håller hela vägen, och det är inte bara absurditeter och humorn som gör det, utan de genuint fina ögonblicken: som när kollektivet får internet-uppkoppling hemma och för första gången på flera sekel får uppleva en soluppgång via ett Youtube-klipp.
Det är svårt att inte bli kär, helt enkelt.
